Jag gick och svettades i Berlin. Dit kommer våren 25 februari, säger Bernd. Men nu var det en månad senare. Spree är trång i stadsdelen Mitte. Jag stod och hängde över en av broarna, ungefär på samma ställe var morgon. Ragni sa att idag fyller Adam år. Jag frågade: Hur vet du det? Hon svarade: Det står på Facebook. Jag vill ju inte veta vad som står där, men jag vill inte heller förorätta, så jag sa inget. Den tanken kom över mig: Hur många satar kastar sig varje år ner i den här flodens djup? Donau är en självmordsflod som man möter i litteraturen. Om Spree är lika lockande – det kan jag inte säga. Var sedan hettan en inre hetta, eller en yttre? Mina tankar kretsade kring frågan vad det är som börjar här och vad det är som slutar här. Jag hade bestämt mig för att börja på en bok, något slags. Men jag förstod också att så mycket i mitt liv vid det här laget var – nej, inte avslutat, men avbrutet. Det skulle inte få någon plats när jag satte igång. Min Mac som jag gick och bar under armen innehöll mängder av ofullgångna satser, minnesbilder, visioner, men jag saknade en teori för att foga dem samman. En teori är ingenting abstrakt utan vad man skulle kunna kalla en glädje, som vågar erkänna att den när sig på det tragiska i människolivet, och därför är teorier alltid bristvaror. Det tragiska finns i rikt mått.

Så: ännu stod jag alltså torrskodd på detta tidens smala näs?

Det brände, i halsen och på underarmarna. Jag funderade över hur mycket en människa kan missbruka sig själv, hur ofta hon tycker att det stinker gammal disktrasa om henne. En människa, om jag förstått det rätt, kan inte renoveras, som en bil eller en byggnad, bara förädlas eller förfäas. Det är otänkbart att hon förbliver. Vi borde följaktligen skapa samhällen där dessa processer får fortgå på lämpligt sätt utan att de måste mätas mot någon måluppfyllelse. För vem är det som mäter? Vem bestämmer vad som är legitimt i varje historiskt ögonblick, vad som får passera och inte? Man märker när man kommer in i ett klassrum om den som står där framme är en bra eller dålig lärare, men det går inte att göra statistik på detta utan att upplevelsen går förlorad och irrelevanta indikatorer tar överhanden. Jag tycker mig ha levt i ett samhälle – och när jag stod på bron över Spree kom den insikten över mig som en artillerichock – där det som jag värderar högst blir allt mindre relevant, och själv blir jag det också. Och detta bör man kunna säga utan att ynka sig. ”Allt som växte behövde mycket tid att växa”, säger berättaren i Radetzkymarschen, ”och allt som gick under behövde lång tid för att glömmas.” Således: man kan döda en människa men inte minnet av en människa eller vad en människa har byggt upp eller förbrutit sig mot. Glömskan är ett långsamt förfall. Livets mål är att upphöra.

Således. Det ska mycket till för att sociala processer blir synliga medan de ännu pågår. När det talades som mest om löntagarmakt (som under åren i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet), var den alltid mycket långt borta. Fondkapitalismen omgav sig med besvärjelser (”den ekonomiska demokratins stadium” och sådant). Under ytan planlades systemskiftet: en otyglad aktiemarknad, sammanbrottet för beprövade modeller med kollektiva förhandlingslösningar och stadsplaneringens förankring i behovsanalyser, ständiga kontraktsbrott på social- och pensionsförsäkringarnas område, sjuk- och åldringsvårdens dehumanisering (”effektivisering”). Först den tredje vägens och sedan den enda vägens politik var de moderna zeloternas väg till makten – en mildare form av stalinism som inte kunde ta argument, som var ytterligt voluntaristisk, öppet konfrontationistisk (genom sin reservationslösa bekännelse till konkurrensmentaliteter, kampinstinkter). Det var den otillfredsställda medelklassens behov som blev styrande för dessa vägval, men det är ingalunda säkert att de behoven blev tillgodosedda. I social mening har medelklassen stadigt sjunkit under de decennier det här är fråga om, framförallt genom att bli offer för en totalt stum och lomhörd marknadslogik som står i strid med varje föreställning om social trygghet och kollektiv framförhållning. Senliberalismens mönstersamhälle piskar oss att maximera individuell nytta istället för att utnyttja våra kapaciteter fullt ut.

Denna förfallsprocess borde kunna beskrivas – och utan att man därför förfaller till motbesvärjelser! Stramt och icke-ideologiskt. Det är klart att Den krypande kontrarevolutionen ur det perspektivet måste anses vara ett misslyckande. Dessa journaler ger, i bästa fall, glimtar av ett skeende (som är lika mycket mentalt som realt); de är temporära, ”pointilistiska”, icke-syntetiska; de blänker av mina förbannade idiosynkrasier; och jag har inte formulerat några teser för andra att pröva. På sätt och vis rymmer de en lidandeshistoria, eller flera. Man skulle väl efterlysa parallella – eller konträra – fallbeskrivningar, test-cases. Men nu, efter två år, stannar jag. Hoppet in i framtiden är i alla fall en omöjlighet.

Förnedringsmakten är som en hjärntumör. Den berövar dig skärpa, den tar ditt lugn. Du tror att du måste vara till lags, bli sedd och hörd. Man berättar om människor som har gått till arbetsförmedlingen, om lärare som fråntas sin yrkesstolthet. Varje dag. De utgör så många oskrivna noveller, dessa! Inte minst: förnedringen är inte klädsam. Ditt yttre vittrar, du går i fåror, skygg. När snön smälter ser man spåren efter de förnedrade: högarna av cigarrettfimpar, trasproletariatets gemensamhetsmarkörer. Tjuten från de maktlösa har aldrig någon udd.

Margareta har bakat flarn på linfrö och solrosfrö och majsmjöl

och lagat sin müsli efter ett gammalt beprövat recept.

Det spelar därför inte så stor roll att det är februarikyla utomhus.

Vad som räknas är arbetsglädjen, inte arbetslinjen.

Läser att Roosevelttorget (Roosevelt ter) i centrala Budapest numera är omdöpt. Det fick ha sitt namn under hela kalla kriget och under uppbrottet från sovjetsystemet, men med äktungerskt styre går den amerikanske presidenten samma väg som ledarna för den statsbyråkratiska ordningen vilka regerade i socialismens namn. Roosevelt sålde Östeuropa åt Stalin, säger man. Om revolten 1956 lyckats hade han kanske försvunnit redan då. Också då var pilkorsare i farten. Det finns en illusion om att dessa revolter var frihetsrörelser. De var akter av desperation.

Angående det som förkväver. För Anders Romelsjös domän (www.jinge.se) skrev jag en debattkommentar om kapitalism och frihet (friheten att vara och att handla). Man måste förstå 1) att en konkurrens, en form av handlingsfrihet, på ojämlika villkor (och villkoren är så gott som alltid ojämlika) förkväver annan frihet (eftersom den dödar den som inte vinner konkurrensen, alltså friheten att vara), 2) att kapitalismen som aktivitet inte trivs med ekonomisk osäkerhet för egen del utan eftersträvar dominans och monopol (och det är därför som samverkan mellan direkta producenter, antingen i föreningskooperationens form eller genom skattefinansierad, lagreglerad myndighetsutövning, alltid ger ett lägre konsumentpris än privat driven företagsamhet: en helt annan sak är sedan att man inte sällan måste medge högre priser för att få ett tillräckligt produktutbud, det vill säga tillräckligt för överflödssamhällets behov, vilka i allmänhet är så konstruerade att överflödet endast kommer en fraktion av medborgarna till del).

*

Angående korruption och oegentligheter. Man sände mig en bok om en akademi och dess stiftelser, med baktanken att jag skulle skriva om den. Jag upptäckte under läsningen att avkastningen från ett betydande antal donationer till akademin hade gått till andra ändamål än dem donator avsett och angivit, ibland enbart eller huvudsakligen till akademins egen verksamhet (årshögtider etc.), och utan att någon permutation i stiftelseurkunden hade sökts och beviljats. Mitt beslut att inte skriva om boken, eftersom jag annars hade riskerat att skada akademin genom tråkiga påpekanden om förehavandet, meddelade jag i vederbörlig ordning, varefter jag givetvis inte blev inbjuden till några årshögtider i fortsättningen. Dessa kan å andra sidan vara ganska påfrestande tillställningar. Jag hörde senare att avsteg från donators föreskrifter var en sedvänja som hade utbildat sig även på andra håll. Här gäller tydligen kriteriet om saken är god eller dålig. Är den god får mycket passera, och då bör man i allmänhet blunda, för att inte utsätta sig själv för risker. Ty alla begår – dumheter.

*

Angående nyspråk. Man har ett akut behov av en Victor Klemperer som kan analysera den pågående kontrarevolutionens språkliga uttryck. De är mycket ofta, nästan jämt, floskelbemängda och bottnar inte i några redovisade realiteter, däremot påfunna. När således regeringens beställsamma utredningsman[1] föreslår en sänkning av de blivande läkarnas utbildning fram till legitimation med ett år säger han de blivande läkarna fram till examen får studera ytterligare en termin, det vill säga ökning av den föreskrivna utbildningstiden från fem och ett halvt år till sex år – men eftersom den betalda allmäntjänstgöringen under arton månader efter examen (den som en gång ersatte den obetalda assistenttjänstgöringen) försvinner, kommer en utövande läkare i framtiden att ha en mycket sämre underbyggnad än dagens. Läkaren tvingas låna ytterligare en termin till sina studier, med ökad skuldsättning som följd, samtidigt som den klenare underbyggnaden av arbetsgivaren kan användas som argument för att pressa ned läkarlönerna ytterligare. (Och framförallt givetvis: patientsäkerheten tar skada, eftersom man tillåter yrkesutövning av läkare som ännu inte kan anses vara mogna för yrket och prövats i praktiken!) Dessutom ska man i grundutbildningen föra in mera ”vetenskapliga” – och ”praktiska”! – moment, vilket i praktiken betyder en långt tidigare specialisering än hittills. Detta görs, säger utredningsmannen, för att Bryssel (den kontrarevolutionära huvudkraften i vår del av världen) anser att utbildningen av läkare i Sverige är ”för kort”! Medan sanna förhållandet torde vara att svenska läkare är långt mer kvalificerade för sitt yrke än läkare i nästan alla andra länder just genom sin längre yrkesutbildning, varför rörligheten på denna arbetsmarknad – alltså läkarimporten! – enligt detta Bryssel försvåras och i flertalet fall kräver någon form av fortbildning av de läkare som anländer hit från det övriga Europa (inklusive svenska läkare som har läst utomlands, som emellertid inte behöver fortbildas i svenska språket men i många fall säkert borde, enkannerligen ovan apostroferade utredningsman och medicinarprofessor).[2]

Ibland går jag med en känning, en antydan, av linolja i mina luktsinnen. Vanligen är jag tämligen oberörd av dofter, också av kvinnors. När syn och hörsel börjar avta, är just detta någonting som kan göra mig nedgången. Det påverkar min självbehärskning. Men unken lukt, också urinstank, det kan jag fördra. Hur vet man vilka odörer man själv sprider? Kanske därför som Orienten aldrig lockat mig. Blommor är bilder för mig. Jag har tänkt att det är linblomman jag framkallar när jag får den där känningen. Den ger sig inte. Det har sitt behag. Det kvinnligt svala blåa.

En anteckning om system

Hur feodalt var Sverige på 1800-talet? Landet hade en författning som föreskrev en personlig kungamakt, men regenten styrde genom sina rådgivare som var civila och militära ämbetsmän, flertalet fallna efter bördsaristokrater men i praktiken borgerliga statstjänare, tredje ståndets män. Folkrepresentationen var fram till 1866 en ståndsriksdag – en lantdag eller diet – men ståndssamhället hade för länge sedan upphört att vara en strukturerande kategori och flera elitgrupper, de ”ofrälse ståndspersonerna”, var rättsligen utestängda från rumpparlamentet. Statsideologin, Christopher Jacob Boströms lära, var en fiktion och täckte illa de politiska realiteterna: den var ett sorteringsinstrument närmast.

Det står klart att Sverige redan vid ingången till 1800-talet var ett samhälle som hade etablerat kapitalistiska produktionsförhållanden i hegemonisk mening. På 1700-talet hade en effektiv jordmarknad uppstått och med den enväldige monarken Gustav III:s reformer – enväldet var förvisso nedlagt i lag, ungefär som man har sagt att en svensk revolution måste tas med majoritetsbeslut av kommunalfullmäktige – hade även den ypperliga frälsejorden blivit en handelsvara. Industrisamhället låg ännu i sin linda. Men det kommersiella genombrottet föregick det borgerliga och sedan det liberala. Riksdagen i Norrköping 1800 markerade tydligt samhällsordningens förfall: revolutionen nio år senare framstår huvudsakligen som en bekräftelse på en föregående omdaning.

Feodalismen under 1800-talet var en restprodukt. Aristokratin upphörde de facto att vara statsbärande, tynade av och blev en dekoration. Rokokons färgprakt blev det gamla systemets sista pust; med gustavianismen var det hela över. Teologin fortsatte att vara en karriärväg, men det världsliga mottänkandet hade vinden i ryggen. Borgerliga offentligheter etablerade sig över hela linjen och litteratören uppträdde som prelatens utmanare, inte sällan överman. Att den ideologiska överbyggnaden släpade efter är en sak; betydelsefullare är att 1800-talet blev en grå arbetsmorgon för hög som låg, att regeringarna genomgående var reformsinnade och den adlige godsägaren förvandlades till kapitalistisk jordbrukare och sjönk ned i medelklassen.

När man alltså studerar ett samhällssystem måste man utgå från vad som är primärt, vad som håller det samman. Ideologin – tänkesätten – är bara sällan en sammanhållande faktor. Ideologin kan vara urmodig, utopisk, också splittrande, någon gång inspirerande. Under kapitalismen är arbetsfliten, lönetvånget, någonting som gör att systemet kan reproducera sig självt: för många arbetslediga – drönare i de övre skikten, utslagna bland bottenskrapet – försätter samhället i paralysi. I stats- eller socialkapitalistiska system har ideologin i normalfallet föga reell betydelse – undantaget är perioder av stress eller snabb mobilisering då en närmast militär kommandostruktur (som man typiskt nog återfinner i det privatkapitalistiska företaget) kan behöva motiveras med ett eller annat ”högre ändamål” för samhället som helhet. I längden tror bara få att ett kommunistiskt partiprogram kan vara ett sådant ändamål.

Kommunismen i de realsocialistiska länderna (som några av dem plägade att kalla sig själva) var som Boströmianismen i 1800-talets Sverige. En ämbetsmannalära. Den säger ingenting om systemets verkliga funktionssätt; den tenderar snarare att dölja väsentliga sociala förhållanden, maktrelationer. Att föra in ideologin som en förklaringsfaktor till systemets fall leder därför vilse. Det var institutionerna som brast – de synliga (regelverk och apparater) och de osynliga (normerat beteende som är nedlagt i koder och försanthållanden som kan vara antingen korrekta eller falska). Och det saknades inom befolkningarna ett tillräckligt förtroende för att dessa institutioner kunde leverera vad som utlovats. Det förtroendet saknades också i de styrande skikten, och det kan i sin tur faktiskt förklara hur många av det gamla systemets män och kvinnor som återkom i ledande befattningar efter systemskiftena, samhällsomvälvningarna.

Berättelsen om ”kommunismens uppgång och fall” är av denna enkla anledning en falsk berättelse. Men den färgar av sig på historieskrivningen om epoken, också seriös sådan. En kritisk upparbetning av dessa samhällsformationer måste följaktligen starta från allra första början. Den kan inte ta sin utgångspunkt i programsatser eller i ideologiskt-religiösa traktater. Den måste vara vaksam mot allt kampanjmakare, även om dessa är lagerkrönta. Kort sagt: mot vår tids alla Boströmare som verkar i kontrarevolutionär anda.

Till mosaikbygget

Vilken är moralens roll i historieskrivningen? Moralen bestämmer valet av ämne, men den får inte styra förklaringsmodellerna. Också det som förefaller motbjudande kan vara uppbyggligt; med det sakrosankta följer ibland lager av smuts och det som glänser kan vara spackel. Fakticitet är historieskrivningens hjärta och puls, tankens redskap heter teoribildning. Hur resultatredovisningen kan tänkas påverka moralen, måste avgöras i varje enskilt fall. Ty moralen är individens, inte samhällets egendom. Det samhälle som dikterar en moral är redan en diktatur.

Postflickan kom tidigt idag, före lunch. Jag satt med Reicha,

han är inte lika lättsam som Mozart, kanske skojfriskare.

När man har avverkat en sonatin i tre satser, är man framme vid ett

tema med femtiosju variationer. Så stort ungefär är antalet

vindriktningar under en promenad på fälten. Så länge har aldrig

någon talat med mig utan att byta samtalsämne – om det inte har varit

ett gräl. Men ingenting kommer mellan Reicha och mig, vi är inte

sådana som grälar. Vi tänker mycket om varandra men gör det tyst.

Postflickan var en annan, kanske var också Reicha en annan.

Jag ägnade mig annars åt sådana saker som universitetsrankning.

Reichasällskapet avbröt verksamheten innan det hann ändra stadgarna.

På morgonen avslutade jag en novell av Raymond Chandler.

Sedan tog jag på mig en urblekt svart polotröja och en beige kavaj.

Det är helt rätt klädsel när man ska skriva ett tiggarbrev, en ansökan

om pengar som man inte kan göra anspråk på, bara bedja om.

A-dur är en munter tonart, kanske Schuberts Ess-dur-sonat låter

ännu muntrare. Det är svårt att veta med de döda, det är ännu svårare

att veta med de levande. Om postflickan vet jag ingenting,

absolut ingenting, vare sig om denna eller om den som jag hälsar på.

Man anar när någonting är på tok men inte när det är som det ska.

Man avfrostar kylskåpet och hör ljud som man annars inte hör.

Man vet inte om det är som det ska eller om det bara är det man hör.

Man äger inga stadgar och därför kan man inte avskaffa dem.

Man får ett brev av Tomas Löfström och tycker att livet är förträffligt.

(Fortsättning.)

Den liberala demokratin är ingen idyll – Tingstens falska tes.[1] Den behöver sina fiender, den tenderar – om den inte hindras därifrån – att demonisera sina motståndare. Det finns, i de demokratiska systemen, de som inte anses vara några ”äkta demokrater”, utan: kryptodemokrater! Dessa misstänkliggörs och terroriseras. Också sådana som i sin vardagspraxis är exemplariskt demokratiska kan misstänkliggöras – för att de (tämligen ogenerat, får man anta) skyler sina verkliga avsikter! Detta är en stalinistisk logik. Går du för långt i din trohet mot systemets principer, och i synnerhet om du påtalar särskilt eklatanta avsteg från dem, vanhelgar du systemet; hängivenhet straffar sig nästan jämt, bäst att skotta snö. I ”demokratiseringen” av östra Tyskland, efter murens fall, fick således demokratins aktivister nästan ingen som helst beslutsmakt. De avväpnades – andligen, många gånger också professionellt. Många av dem stämplades av en speciellt inrättad myndighet, ”Gauck-Behörde”, som hade till uppgift att kompromettera oönskade element, vad som hade kunnat bli en kritisk intelligens i ett återförenat Tyskland: att omskola dem, göra dem nyttiga i det nya statsbygget kom inte på tal. Chefen, en evangelisk pastor av det nordtyskt-ondsinta slag som förekommer i Michael Hanekes film ”Det vita bandet”, en straffare, skulle senare utses till förbundsrepublikens president – medan den kloka akademikern Gesine Schwan, som varnade för en destruktiv misstänksamhetens kultur, två gånger ratades till den befattningen.[2] Jag har ju mött och skrivit om denne Joachim Gauck. När jag såg LH i aktion, fick jag honom i tankarna. Den borgerliga idyllen är ett Gauck-fängelse.